FRÅN DJÄVLIGT LUGNT TILL TRÄDGÅRDEN.
EN SANN HISTORIA?
En dag i november 1989 dök en ung, kort, punkig tjej från Dramatiska Institutets filmregilinje upp på en av teaterlektionerna på Södra Latins teaterlinje som jag gick då. Hon skulle göra en elevfilm och letade efter två killar i sextonårsåldern som skulle spela sommarjobbande fabriksarbetare på 60-talet. En av rollerna fick jag och även om filmen Ingenjör Olssons grabb inte direkt blev något genombrott för vare sig mig eller Ella Lemhagen så ledde det mötet till en massa andra viktiga grejer i mitt liv. –Sådär sitter Stefan jämt, sa Ella när hon såg mig sitta med korslagda ben och med bekymrad min läsa busstabellen på jakt efter nån jävla buss hem till den ö utanför Stockholm som jag bodde på då. –Känner du honom?, frågade hon. –Näee vem e det?, svarade jag sanningsenligt. Det visade sig att vi bodde väldigt nära varandra och att han hade en spelning på krogen Tre Backar typ på torsdag. Jag gick dit och visst kände jag igen den där långa killen som såg lite ut som Mick Jagger och som ofta syntes med ett gitarrfodral i högsta hugg på bussen till och från stan. Där satt han med en nylonsträngad gitarr uppbackad av ett fantasiskt band som också satt ner och spelade låtar som kändes både välbekanta och helt nya på samma gång. Det var visa fast utan att vara pretentiöst eller dammigt, det var punk fast utan att vara skränigt, det var humor utan att vara hurtigt, det var coolt och samtidigt väldigt generöst. Typ: Tjenare på er! Steffe heter jag, välkomna hem till mig! Texterna var fantastiska med rim som var så bra att man liksom ville hålla kvar dom så dom inte försvann. Minns att jag satt och försökte memorera så mycket jag bara kunde, det fanns nämligen ingen skiva att köpa.
-Men det e knappt löööööönt
För i dörren står ett sviiiiin
En dörrvaktsknööööööööööl
Ett slöseeeeeeeeeeri med protein
Sjöng han om drömmen att bara få sitta på nån trevlig bar och ta det lite lugnt. Lite ungt och barnsligt kanske, men det gick rätt in i hjärtat på den 16-årige blivande regissören med halvt utväxt punkfrisyr. Efter det sprang jag på i stort sett varenda spelning som han och bandet Apache hade. Vi lärde känna varandra och träffades ofta på bussen till och från ön. Om man vill se hur jag och Stefan såg ut på den här tiden kan man gå in på Youtube och söka på Böglambada så kan man se en inte helt färdig musikvideo i regi av Ella Lemhagen. Jag är ”transan” med ros i munnen, Stefan är ”mexikanaren” med kajalmustasch och gitarr. På bussen berättade Stefan målande om hur schysst det var ute på vår ö och hur nog han hade fått av stan. Att bo och låta sina barn växa upp ute i naturen var viktigt för den blivande popstjärnan anno 89-90. Ett jobb på en behandlingsinstitution med tillhörande tjänstebostad gjorde den drömmen till verklighet , precis som det hade gjort för mina föräldrar 16 år tidigare. Själv hade jag så nog av den där ön som nån kunde ha och längtade ihjäl mig efter att växa upp och flytta därifrån, allra helst till innerstan. Vad jag visste bättre än Stefan på den tiden var nämligen vilka som bodde på vår ö och hur deras politiska agenda såg ut.
Många av öns invånare spenderade sitt 80-tal i en djup politisk frustration över det som vi en gång kallade folkhemmet. Det här med gemensamt ägande, att ta hand om svaga, skatter, bidrag, invandring var saker som retade gallfeber på väldigt många ute hos oss för 20 år sedan. –Det är helt sjukt att det är fult att vara rik i det här landet! – Om man vill få det bättre får man väl fan jobba för det. –Sverige e fan en skyddad verkstad. Var repliker man ofta hörde om man växte upp på ön på 80-talet. I min högstadieskola satt det många klistermärken från bevara Sverige svenskt och den högerextrema föreningen Contras med tydliga budskap som: hellre död än röd. I replokalen i skolans källare repade ett livs levande vit makt-band som öppet erkände sig till nazismen. Här kan man ju fan inte bo, tänkte jag och flyttade till stan.
Men samtidigt som mitt vuxenliv skulle börja så dök rubriker om ekonomisk ”KRIS”, ”ett Sverige som levt över sina tillgångar”, ”krispaket” och uppmaningar till befolkningen om att ”dra åt svångremmen” upp i media. Plötsligt blev den nyliberala politiska agendan från öns 80-tal riksdagens och regeringens politik. För första gången på riktigt länge blev arbetslöshet en realitet och tiggare en naturlig del av stadsbilden i Sverige. Eget ansvar, konkurrens och entreprenörskap blev honnörsord och solidaritet, trygghet och gemenskap blev omodernt. Strax därpå började en våg av utförsäljning och privatisering av allt som vi tidigare ägt gemensamt. Skolor, dagis, kollektivtrafik, telefon, el, pensioner, ALLT skulle bli mycket bättre om det bara ägdes PRIVAT. När de statliga företagen tagit slut började man också sälja folks hem… till dem själva. Fort gick det och att allt blev så mycket bättre var det svårt att se.
I denna nedmontering av det Sverige jag växt upp i hoppade jag runt på olika vikariat i barnomsorgen och började sätta upp teaterföreställningar i olika källare. Det gick bättre och bättre och blev till slut mitt yrke. Ibland handlade föreställningarna om det här nya Sverige med frågor som ”hur blev det såhär egentligen?”, ”hur kunde vi låta det ske?” och ”vad är det som är bra med att folk på riktigt fryser och svälter igen?”. Kvar på ön satt Stefan och skrev låtar och släppte en massa skivor. På låtarna som numera sällan handlade om att sitta på barer kunde man höra dels att han lärt känna sin ö lite bättre än när jag träffade honom först och dels att han inte heller kände sig riktigt hemma i det nya privatiserade Sverige som växt fram. Låtarna började handla om att ”någon slagit upp ett hål” och att ”skapelsens krona, han bor här bredvid” och hur ”Under tiden rev Galne Gunnar ner bogporten på skeppet Schweden”. Fram började det också växa karaktärer som skådespelerskan Marguerite som var ”uppsminkad och glad varje gång hon kom hit dessemellan var det rena krisen”, Jan Banan som tycker ”sopsortering är en helig handling”, Johnny Dunder som får ”fri sprit och taxi hem” och många fler. Det var kul att följa de här figurerna lite på avstånd och se vad de hittade på härnäst. Marguerite var t.ex. med i Robinson och skickade hem programledaren för några skivor sen. Jag var inte alls en lika nitisk Sundström-stalker under de här åren, men låtarna kändes liksom hemma på något sätt. Ibland hade jag med några stycken i mina föreställningar eftersom jag tyckte att de passade väldigt bra som teatermusik i den teaterform som jag höll på att utveckla. Låtarna är ibland lite som små pjäser som berättar en historia på ett ofta väldigt pricksäkert sätt. Nån gång ska jag be Stefan skriva en pjäs som jag ska regissera, jag vill faktiskt höra hans låtfigurer prata och det vill förmodligen fler än jag, tänkte jag ibland. Åren gick och vi jobbade på, både jag och Stefan.
18 år efter mitt och Stefans första möte satt jag som numera blivit en ganska framgångsrik regissör hemma i min bostadsrätt i Söderort och var nervös. På kvällen skulle jag nämligen ha premiär på Jag tänker på mig själv av Marianne Lindberg De Geer på Kungliga Dramatiska Teatern. För att få tiden att gå lyssnade jag på musik i hörlurar, Stefans skiva VitaBergsPredikan åkte in i cd-spelaren och efter ett tag kom låten ”Visa om Marguerite och en död grävling” - det här är visan om ett tomtebo, i lugn och ro mellan skog och äng”…. Amen va fan! Där är ju Sundströmpjäsen, tänkte jag! Den ska handla om vår ö!!! Han får inte skriva den själv för jag har en massa saker som jag vill berätta (ödmjuk som vanligt) men hoppas han vill vara med för det är bland hans låtfigurer som jag tänker placera storyn! Så ungefär tänkte jag och sket i att vara nervös för kvällens premiär och gick till min dator och skickade iväg ett mail till min gamla busskompis från ön. Han var på direkt och vi började spåna fram idéer om vår ö som modell för ett Sverige som många vill se men som inte så många verkar må så bra i. Operett och fars var genrer som Stefan tyckte vår pjäs skulle utspela sig i. Jag släpade med honom ut till hans barndoms matinébiograf där jag numera är med och driver teater. Pjäsen Faust tyckte han mycket om och svarade på de långa utvikningarna om postdramatik med orden ”då vill jag fan också va postdramatisk, ere nåt jag jobbat med så är det att klä av artisteriet”. -Jo, jag vet, sa jag, du var postdramatisk redan på Tre backar -89. Två år, en massa mail fram och tillbaka, några möten och en Berlinresa senare var vår pjäs klar, antagen av Stockholms stadsteater och nu ska du se den.
Men, kanske du undrar nu: Vad är sant och vad är påhittat? Vem har skrivit vad? Är det samme Marguerite i pjäsen som i den och den låten? Är Johnny Dunder Stefan Sundström? Och är Andreas Boonstra och Odysseus samma? Tycker ni att ALLA på er ö är som dom i pjäsen? Finns direktör Svanhagen på riktigt? Ja, på ett vis är allt i pjäsen sant och på ett annat är allt påhittat. Nog finns direktör Svanhagen, jag tycker vår samtid kryllar av Svanhagar. Men som fysisk person är Svanhagen ett påhitt. Detsamma gäller Johnny Dunder och Marguerite som har vissa likheter med verkliga personer, men som är påhittade rollfigurer. Storyn här ovanför som också är med i pjäsen är i alla fall sann så som jag minns den. Sant är också att det fanns folk på vår ö som sa precis de replikerna som Pappan i pjäsen säger på 80-talet och som fortfarande säger liknande saker. Men folk som tycker så finns på många ställen och på ön bor det en massa olika människor. Sant är också att det i den kommun där jag är uppvuxen och Stefan bor finns en grav där en svensk adelsflicka som en gång var gift med en mycket känd tysk flygare ligger. Sant är däremot inte att hon bodde på ett slott på ön när de träffades, det slottet ligger i Flen. Sant är att jag är uppvuxen och Stefan bor på en ö utanför Stockholm. Sant är däremot inte att den är precis som i pjäsen! Pjäsen du ska se är skriven av en regissör och en popstjärna som båda två lider av en närmast obotlig lust att skruva till saker, så den här musikaloperettpjäsens verklighet kanske rentav kan te sig lite overklig ibland. Och ändå är den helt verklig.
Varmt välkommen och mycket nöje önskar Andreas Boonstra
