För 16 år sedan gjorde koreografen och regissören Mats Ek stor succé med sin första dansteaterproduktion - Dans med nästan på Unga Klara. Nu är han äntligen tillbaka på Stockholms stadsteater.
Hur hittade du till Hållplats?
- Jag hade länge jobbat med klassiker och ville göra något modernt. Jag kollade med teaterförlaget Colombine och fick en bunt med pjäser av Roland Schimmelpfennig. Jag fastnade för honom på en gång. Jag råkade läsa Hållplats först, på tyska - och föreslog pjäsen för Stockholms stadsteater. Så det är mitt val, jag kan inte skylla på någon annan.
Vad fastnade du för?
- Att det är flera blandningar - vardagliga, banala och rituella beteenden - som korsas och krossas av irrationella händelser. Konceptet är småfolk på en enda gata i Berlin under 24 timmar, och inom dessa begränsningar får Roland Schimmelpfennig fram en väv av igenkännbara ögonblick och totalt oväntade saker. Det är oerhört skickligt gjort. Sedan har också språket en poetisk nivå, utan att alls bli ambitiöst. Så det är en mager, enkel text med subtil efterklang.
Rent fysiskt framstår också en del karaktärer som lite magra …
- Det är absolut inte något proletariat han skildrar, snarare småfolk: handlare, expediter, butiksägare - några gästarbetare. Men det är alls inte bottenskrapet. Jag tror inte att författaren har varit ute efter att ge någon socialrapport. Jag gillar också att Hållplats känns som ett filmmanus; 64 scener staplade på varandra i mycket hastigt tempo. Vissa är bara en halv sida långa. Det kändes som en utmaning att binda det här flimret till en helhet. Och det finns egentligen ingen huvudperson. Alla som är med återkommer. Jag tycker väldigt mycket om den mänskligheten. Ingen är staffage, alla finns där i egen rätt.
Skapar han inte något av en Fassbinderstämning?
- Jag tänker på Büchner med just det här lite ofullgångna. Schimmelpfennig låter saker bli stående utan att riktigt fullfölja dem. De sensationer som uppstår sker ur vardagen; ett schakt öppnar sig och karaktärerna trillar ner i något de aldrig varit med om förut.
Hur hårt har ni bearbetat originalmanus?
- Det första två akterna har vi inte bearbetat alls. I de två andra akterna fortsatte Schimmelpfennig det uppstyckade förloppet, men vi kände att pjäsen skulle vara betjänt av att fler scener byggdes ihop. Förhoppningsvis har det också skapat en vilopunkt för ögat.
Har de ögonblicken gjort verket mer dansant?
- Det tycker jag nog. Jag har lagt in dans som en förlängning av en situation. Det behövdes för att till exempel gestalta karaktären Rudolfs känsloresa.
Du använder dansen som en konklusion av texten …
- Ja, som i en gammaldags opera där de plötsligt stannar upp i en aria och förlänger kärleks- eller dödsögonblicket. Ungefär så.
Så hur ska man karaktärisera verket – pjäs med dansinslag?
- Absolut. Det här är inte dansteater, utan teater i första hand. Tre dansare medverkar, den fjärde syns på film. Dansarna gör de tre gästarbetarna. Överhuvudtaget är treklangen väldigt vanlig: tre medelålders kvinnor, tre unga kvinnor, tre gästarbetare, tre näringsidkare. Den mest markanta dansinsatsen pågår mellan skådespelare och dansare.
- Det är en koreografisk utmaning att hitta det rörelsespråk som skådespelare kan utföra, på sitt sätt bättre än en dansare. Skådespelare är bemängda med ”smuts”; rörelsen är inte renodlad från de omedvetna lämningar de har i sin kropp. Om man hittar rätt ger det rörelsen en personlighet.
Varför har du valt att blanda in videoprojektioner i föreställningen?
- Det var en följd av det filmiska i manuset. Det berättas om 13 olika lokaliteter och frågan är om det inte skulle bli förvirrande för publiken. Vi har ett gemensamt rum men flyttar oss med hjälp av projektionerna. Detta leder också till att bilden i sig inte bara blir bakgrund utan också medagerande. Skådespelarna går in och ut ur bilden och har ibland dialog med den. Det där har givit inte bara en drömspelskänsla utan också förankrat det hela i ett teatralt språk som jag hoppas känns spännande. Alexander Ekman är med som videokonstnär, inte som koreograf. Jag är hemskt glad över det samarbetet.
24 timmar Berlin hette pjäsen när Riksteatern satte upp den. Har du sett deras tolkning?
- När jag valde pjäsen visste jag inte om deras uppsättning. Jag har inte sett den, men jag läste översättningen och tyckte det var viktigt att vi gjorde en egen. I samband med det valde vi också titeln Hållplats.
Auf der Greifswalder Strasse lyder den tyska originaltiteln.
- Mina söner tyckte absolut att den skulle heta så. Men vi valde bort det. Hållplats är torrt, men ordet skapar en associationsvärld – och det förekommer en spårvagn som är mycket viktig för föreställningen. Det finns också en symbolik i hållplats som stämmer med handlingen, en början och ett slut.
I vilken tid har du förlagt handlingen?
- Den djupaste resonansbotten är andra världskriget. Det går inte att omplantera det till svenska förhållanden, så vi behåller Berlin. Samtidigt har vi svenskar inte alls något förhållande till Greifswalder Strasse i Prenzlauer Berg, en känd gata där det bor och bodde mer bohemiskt lagt folk. Så framför allt är det Tyskland, nutid, 1990-tal.
Det är 20 år sedan muren föll. Varför har Berlin blivit så lockande för svenskar under de senaste åren?
- Det har hänt så mycket där. Samtidigt är det en stad i vardande. I Berlin finns en frihetskänsla, stan har inte landat och stelnat ännu. Och den är inte prestigefull som London och Paris.
Du var senast på Stockholms stadsteater 1993 med Dans med nästan. Vad betydde den uppsättningen för dig som koreograf och regissör?
- Det var precis under samma period som nu, under hösten. Märkligt nog repeterade jag även då i Unga Klaras spellokal. Dans med nästan gjordes i ett skede när jag försökte skriva själv. Jag är väldigt glad över den erfarenheten, men det är något jag har övergivit utan sorg.
- Jag älskar språk och kombinationen av rörelse och text är trots allt fortfarande outforskad. Eller snarare; det finns egentligen inget givet sammanhang, utan det måste bevisa sin nödvändighet varje gång. Det är helt enkelt laddat för mig.
Mats Ek i samtal med journalisten Lars Collin
