 |
|
 |
Eva Röse om Laura: Jag försvarar henne totalt. Hon har suttit inspärrad i 20 år i ett äktenskap med en man som inte brytt sig om henne, som anklagar henne för att ha varit otrogen, som misstänker att han inte är fader till barnet. Hon får inte ha något yrke. All sin energi har hon lagt på sitt barn. Nu närmar sig det oundvikliga slutet när hennes barn är på väg att lämna hemmet. Det är en kamp på liv och död. Sen finns det en historia av stor kärlek som ingen av dem kan ta hand om. |
 |
Kjell Bergqvist ryttmästaren: Han tar strid för det han tror på och söker stöd överallt, men får inget. Alla i hans omgivning försöker manipulera honom. Laura får honom att tvivla på om det var äkta kärlek mellan dem och om barnet är hans. Det får honom att börja grubbla, han får konstiga tankar som att han hört henne skrika mitt i natten och annat som bekräftar hans misstankar. Till slut är allt en enda röra. Han ville aldrig att det skulle bli så här. Så är det i alla kraschade äktenskap, plötsligt står man i en jävla soppa. Jag brukar aldrig ta med jobbet hem, men vår första repetitionsvecka med den här pjäsen kom jag hem dyster och håglös. Det finns särskilt en scen mellan mig och Eva – varje gång vi har repeterat den har jag börjat storgråta efteråt. Den här pjäsen trycker på knappar hos mig själv. |
 |
Josefin
Ljungman
om Bertha: Hon är 17 år och ständigt på helspänn. Hon hamnar hela tiden mitt emellan i den maktkamp som pågår mellan hennes mamma och pappa. Hon är vågmästaren i deras maktspel, den som försöker hålla balansen hemma. Hon ser allt. Hon ser att mannen är mer värd i det hem hon lever. Hon äcklas av det och har bestämt att så ska hon inte ha det. Hon ska ha ett jämlikt förhållande, ett jämställt hem. Hos henne ska inga barn komma i kläm. |
