SKILLNAD PÅ BROTT OCH BROTT?
Brott och brott skrevs på en månad år 1899 i Lund och den utmanande fråga Strindberg ställde sig själv och oss med sitt drama, var om det är skillnad på brott och brott? Naturligtvis är vi alla överens om att det finns verkliga brottsliga handlingar. Men de andra brotten, tankens brott som vi begår – dagligen och stundligen – är de lika allvarliga? Onda önskningar och brottsliga begär kan också få katastrofala följder. Är vi i så fall inte ansvariga också för dessa, frågar Strindberg.
Denna diskussion har, kanske mer än vanligt hos Strindberg, djupa rottrådar som borrar sig ner i hans eget liv. Den yttre handlingen i Brott och brott har också påfallande många paralleller till händelser i Strindbergs verklighet.
Så är det med pjäsens huvudpersoner:
Maurice – framgångsrik författare och dramatiker – är förstås ett självporträtt av Strindberg i egen hög person.
Adolphe - vännen som han sviker – är målare precis som Edvard Munch, vars älskarinna Strindberg hade en häftigt uppflammande kärlekshistoria med.
Och Henriette, dramats emanciperade, oemotståndliga och farliga konstnärinna är en direkt avbild av Dagny Juel, norskan som för första stund blev ett erotiskt centrum i konstnärskretsarna i Berlin på 1890-talet.
Den centrala kärlekshistorien i Brott och brott har sin förlaga i ett passionerat möte mellan Strindberg och Juel under våren 1893. Trots att romansen var över på tre veckor plågades Strindberg av dåligt samvete mot sin hustru Frida Uhl för detta svek.
Strindbergs andra, grova svek mot Frida Uhl som finns invävt i Brott och brott inträffade året därpå, 1894, då han, likt dramats Maurice, inte vill att hustrun – i pjäsen iklädd den trofasta älskarinnan Jeannes gestalt - ska närvara vid hans succépremiär på Fadren i Paris. Enligt Inferno skickar han ”ett skändligt, oförlåtligt brev och säger farväl till hustru och barn, låtande förstå att en ny förbindelse lagt beslag på mina tankar”. Den yttre modellen till Jeanne fick också den unga, okända kvinna bidra till, som Strindberg sett oroligt vänta på Montparnasse-kyrkogården 1896. Efter en resa fann han henne åter där…
Men det tyngsta brottet i detta märkliga och mäktiga drama - som Strindberg intressant nog kallat ”komedi” - är brottet mot barnet. De vuxnas egoism, deras hat och passioner - som de varken kan eller vill kontrollera - slår hos Strindberg alltid sönder de värnlösa barnens liv. Detta tema går igen i många av Strindbergs pjäser såsom Fadren, Bandet, Himmelrikets nycklar, Advent. Men i Brott och brott får de vuxnas hänsynslöshet mer ödesdigra konsekvenser för barnet än i någon annan av Strindbergs pjäser.
1899, då pjäsen skrevs, tyckte sig den barnälskande Strindberg ha begått en mängd försyndelser mot sina barn som svårt tyngde hans samvete. Äktenskapet med Frida Uhl, som både blev stormigt och kortvarigt, resulterade i ett barn – Kerstin – som föddes i maj 1894. Redan i augusti lämnade Strindberg sin fru och sin nyfödda dotter och reste till Paris, bl.a. med den bestämda viljan att inte fästa sig vid sitt barn. När skilsmässan tre år senare var ett faktum, önskade han att dottern aldrig hade funnits… I tankarna begick han alltså just det brott som detta drama handlar om. Samvetskvalen över Kerstin blandades samman med minnet av den lilla dottern som han och Siri von Essen fick utom äktenskapet och lämnade bort. Den lilla dog strax efter bröllopet med Siri.
Strindberg beskriver själv grundmotivet i Brott och brott så här: ”Den onda viljan straffas som den onda gärningen ---önskar livet ur sitt eget barn. Barnet dör, han misstänks och anklagas.”
Associationerna till sin egen skuld kom också efter vad Strindberg kunde läsa i tidningen från konstnärskretsen i Berlin – om den polske författaren Przbyszewskis öde. Denne hade 1893, senare samma år som Strindberg haft sin korta passion med Dagny Juel, gift sej med henne. För att kunna följa denna kärlek övergav Przbyszewski sin älskarinna, Martha Foerder, och sina två barn.1896 tog hon livet av sig – efter att ha fått ytterligare ett barn med Przbyszewski..!
Fallet väckte sensation och blev mycket omskrivet. Przbyszewski häktades, anklagad för mord. Strindberg, som hade varit rädd för sin gamle vän efter sin relation med Juel, var lättad över att den explosive författaren satt inspärrad. Men han övervägde ändå att, tillsammans med Munch, försvara honom. Det blev inte nödvändigt. Efter två veckor frigavs Przbyszewski i brist på bevisning.
Pjäsens rika idéinnehåll och många dimensioner har också lett till att den haft fler skiftande titlar än någon annan Strindbergspjäs. I Tyskland är pjäsen oftast spelad med Strindbergs alternativa titel Rus, vilket jag tagit som en viktig inspiration och utgångspunkt i min bearbetning. Strindberg låter nämligen sina huvudpersoner, Maurice och Henriette, under ett dygn gå in i den uppflammande passionens sinnestillstånd utanför samhälle, kontroll, moral. Han låter dem smaka det ögonblick av frihet och extas som vi kanske alla längtar efter att få uppleva. Men då Strindberg slungar ut kärleksparet i det gemensamma rusets svävande lycka utanför tid och rum, får det följder som varken de, eller vi andra, kan överblicka. Och vars pris framför allt våra barn måste betala...
Susanne Marko, dramaturg
