SPELPLAN

 

Pedro Almodóvar

Pedro Almodóvar föddes 1949 och växte upp i La Mancha – liksom Don Quixote drygt 300 år före honom. Ett sammanträffande som ser ut som en tanke. För trots att Almodóvar är en världsberömd och rikligt prisbelönt filmregissör är och förblir han en kontroversiell person och konstnär i Spanien. Hans ambivalenta förhållande till sitt hemland motsvaras av det spanska etablissemangets ambivalens till honom. Men vilken reaktion Almodóvar än väcker så aldrig är det likgiltighet.

1968, nitton år gammal, bosatte sig Pedro Almodóvar i Madrid. Efter att ha tillbringat perioder som hippie i Ibiza och London, fick han jobb som försäljare för det nationella telefonbolaget Telefonica. Där stannade han i mer än ett decennium, samtidigt som han jobbade med sina olika projekt. Almodóvar har många gånger talat om hur mycket han lärde sig av kvinnorna som omgav honom på kontoret där han arbetade, vilket också märks i återkommande hyllningar till den tiden i hans filmer.

Men först efter Francos död 1975 tog Almodóvar det stora klivet upp på Madrids blomstrande alternativa kulturella arena, kallad La Movid. Där blev han snabbt en av de tongivande figurerna, rastlöst verksam i de mest skiftande sammanhangen: Han jobbade som scenarbetare i teatergruppen Los Goliardos, där han träffade Carmen Maura som blev hans huvudrollsaktris i 7 filmer. Han uppträdde i ett punkrockband. Han skrev pornografiska fotoberättelser. Och han köpte – förstås - en super8-kamera som han började göra ljudlösa kortfilmer med.
1980 gjorde han så äntligen sin första långfilm Pepi, Luci, Bon y otras chicas del monton. Inspelningen tog 18 månader. Filmen, som inte var särskilt märkvärdig, fångade ändå tidsandan på ett alldeles eget sätt och etablerade Almodóvar som en kraft att räkna med.
Som konstnär är Pedro Almodóvar ovanligt trogen sitt ursprung, sin historia och sina genomgående teman.

Den lantliga miljön har t.ex. avgörande betydelse för människorna i hans filmer, precis som för honom själv som kommer från en stor och fattig lantbrukarfamilj. I många av hans berättelser tvingas huvudrollen - en modern storstadsmänniska – återvända till barndomshemmet på landet för att söka skydd eller för att sona ett brott som begåtts där. Och fram till hans mammas, Francisca Caballeros död (1999), spelade hon ofta med i hans filmer i små roller som andades lantlig vishet och en ur-kvinnlighet av närmast mytologiska mått.
Skrivandet i allmänhet, teatern och konsten i synnerhet är ett viktigt genomgående tema i Almodóvars filmer.

I Allt om min mamma får den döde Estebans anteckningsbok bli den livlina som hans mamma, Manuela, håller krampaktigt fast vid under hela sin botgöringsresa och sorgearbete. Från anteckningsbokens sidor talar Esteban uppfordrande till henne. Därmed blir hans ord bokstavligen till en kraft som övervinner döden, griper in i historien och förändrar den. Likadant är det med referensen till den klassiska hollywoodfilmen Allt om Eva, som väver in sig i ”verklighetens” historia och blir till dess gäckande eko.
Men identitet och identitetens sammanbrott är ändå det centrala temat i allt Almodóvar skapar - det är själva kärnfrågan i hans universum. Alla hans filmer tycks säga att hur mycket du än ljuger för dig själv, hur mycket du än låtsas att du är en annan, tvingas du förr eller senare alltid möta ditt eget sanna jag.

I Allt om min mamma har huvudkaraktären Manuela ett förflutet som hon med alla medel vill dölja. Hennes son å sin sida vill bara en sak: att få veta allt om sitt ursprung – just det som hans mamma vill förtiga för honom. På sin färd tillbaka mot sanningens hjärta möter Manuela ett antal andra figurer med identitetsproblem. Där är en gravid nunna. Där är nunnans mamma – tavelförfalskaren. Där är skådespelerskan som bara får ordning på sitt liv när hon spelar teater och där är hennes älskarinna och medspelerska som avskyr teaterlivet. Manuela återser också transvestiten Agrado, som är den mest helgjutna människan i Allt om min mamma. Agrado, vars namn betyder ”njutning” formulerar i filmen det som tycks vara Almodovars eget credo: ”Du blir mer äkta ju mer du liknar drömmen du har om dej själv.”
Almodóvars universum är kemiskt fritt från moralism och småskurenhet. Här finns en samhörighet, medmänsklighet och tolerans mellan människorna som omfattar alla hans karaktärer – onda som goda. Almodóvar säger, i film efter film, att det viktiga inte vad man har mellan benen utan i huvudet och hjärtat. I hans värld kan människor villkorslöst ställa upp för varandra när nöden är som största. Vilket bevisar att kärleken finns som en närvarande kraft i tillvaron.

En sådan hoppfull vision av tillvaron är en bristvara i vår tid. Det är kanske en av förklaringarna till att hans filmer är så älskade i vårt land
Susanne Marko, dramaturg

Medverkande på scen
Manuela Marie Richardson
Esteban Alexander Stocks
Huma Rojo/”Blanche” Jessica Zandén
Nina Cruz/”Stella” Hanna Alström
Agrado Jonas Hellman-Driessen
Syster Rosa Maria Salomaa
Rosas mamma Meg Westergren
Alicia/Isabel/nunna Sofi Helleday
Läkare/skåde-
spelare/ Lola
Ulf Eklund
Mario del Toro/gynekolog Francisco Sobrado
Alex/kund Richard Forsgren
Produktion
Av Samuel Adamson, baserad på filmen av Pedro Almodóvar
Översättning Mats Kjelbye
Musik Alberto Iglesias
Regi Philip Zandén
Scenografi Peter Holm
Kostym Sven Haraldsson
Dramaturgi Susanne Marko
Ljus Linus Fellbom
Musikarrangemang Henrik Rambe
Ljud Tomas Florhed,
Marcus Johansson
Mask Susanne von Platen
 

Veckans föreställningar

 

Information

Skandinavien-
premiär
2008-11-14
Speltid Ännu ej klar
Scen Stora scenen

Biljettpriser

Ordinarie 250 kr
Pensionär 220 kr
Studerande 200 kr
Barn och
ungdom < 26 år
100 kr
Ordinarie 260 kr
Pensionär 230 kr
Studerande 200 kr
Barn och
ungdom < 26 år
100 kr

Läs mer

”Du blir mer äkta ju mer du liknar drömmen du har om dej själv.” Dramaturg Susanne Marko skriver om Pedro Almodóvar >>

Textade föreställningar

30/11, 10/1

Vykort

Tipsa en vän om föreställningen!

Skicka ett vykort >>>

Publiken tycker

Läs vad andra tycker om pjäsen